Jag vet inte om synen på kvinnor är värre här än på andra ställen i världen eller om jag bara blivit väldigt mycket mer medveten om jämställdhet och feminism de senaste åren. För även om Indien är ett väldigt fint land och som jag verkligen blivit förälskad i så är det katastrofalt för kvinnorna här. Några exempel:

Några dagar innan vi gick till baren under min första vecka här så blev tre indiska kvinnor kidnappade från samma bar under småtimmarna och vi fick höra att det inte var säkert för oss att vara där efter klockan 23.

Några volontärer berättade att de blev tafsade på av en tuktuk förare när de satt med ryggen mot honom. När vårt gäng nu åkt tuktuk så har alltid killarna fått sitta där, bara i fall att.

En av mina rumskamrater fick sig en rejäl tafsning på rumpan av en förbi åkande motorcykel häromdagen.

Och stirrandet, det är för mig nästan det värsta. Det spelar ingen roll vad vi gör, om vi sitter i en bil eller går längs med gatan för männen vänder sig alltid om och stirrar. Det är inte ens diskret gjort, de stirrar som barn gör. Och fotograferar, jag vet inte ens hur många män som tagit bilder på en. Om det är för att jag är turist eller för att jag är tjej vet jag inte.

Och även om jag tycker allt det här är jobbigt så är det inte en bråkdel av den sexismen och diskrimineringen som kvinnorna här får uppleva. Bara för att de föds med livmoder istället för testiklar. I min andra klass med kvinnor, där alla är yngre, så var en av tjejerna 17 när hon gifte sig och så är fyra andra tjejer förlovade till män i arrangerade äktenskap. Män som de förmodligen inte ens träffat än och som de kommer gifta sig med när bröllopssäsongen drar igång om några veckor (inom hinduismen så får man bara gifta sig under sex månader eftersom det är då det ger tur). Jag pratade lite med Surender, vår översättare på kvinnocentret om det, och han berättade att eftersom tjejens pappa betalar mannen för att gifta sig med deras dotter så vill de ofta inte att tjejen ska få något utbildning. Mannen måste tydligen alltid vara bättre än kvinnan så om kvinnan har en bra utbildning så måste mannen ha en bättre och då blir det dyrare för pappan att hitta en make till hans dotter. Och speciellt när normen är att kvinnan ska stanna hemma och ta hand om hem och barn så fort hon gift sig. Då blir föräldrarna ännu mindre motiverade till att betala för hennes utbildning eftersom det i slutändan kommer vara ”bortslösade” pengar. Så. Jäkla. Sjukt.

Och det faktumet att kvinnosjukvården är så underutvecklad. Eftersom kvinnorna dels inte vågar stå ut med skammen att gå till en läkare om de har några problem och dels för att de få resurserna som finns till sjukvården i Indien läggs på männen.

En annan sak jag fick höra var, eftersom skilsmässor också är tabu, att om mannen vill skiljas från sin fru men inte vill dela på sina pengar i samband med det så är det mer vanligt än ovanligt att mannen säger att kvinnan är psykisksjuk. På så sätt blir hon inspärrad på en anstalt eller tempel i resten av sitt liv eftersom ingen tror på vad hon säger utan bara lyssnar på vad mannen har att säga. Och på så sätt blir han fri att behålla sina pengar och gifta om sig om han vill eftersom hans tidigare fru är ”psyksjuk”. Faktum är att det finns ett tempel ungefär en timme här ifrån som är det enda templet i Indien som har ”tillstånd” att utföra exorcismer och där det tydligen ska finnas hundratals kvinnor fastkedjade i källaren på templet som råkat ut för det här. Det låter som material för en skräckfilm men det här är verkligheten.

Det här är verkligheten för så många kvinnor här nere och jag sörjer över deras förlorade potential att få göra något stort och meningsfullt med deras liv och jag sörjer för hur deras liv kan komma att bli om de har otur. Det här är inte rättvist.