Ett väldigt sent hejdå

Hej världen!

Jag är hemma nu, surprise! Jag vet att jag lovade er ett avslutningsinlägg och ni ska veta att jag tänkt att jag ska sätta mig ner och göra det cirka tusen gånger om dagen men det har helt enkelt inte blivit av. Förlåt.

Oktober har blivit till november, mina vänner som jag träffade där nere gör sig redo för att åka hem även de, jag är tillbaka i vardagen och det känns som flera år sedan jag gick på gatorna i Jaipur – andades in den förorenade lukten, åkte tuktuk och hade en av de bästa resorna i mitt liv. För det var det verkligen. Jag tror aldrig, aldrig, aldrig, att jag behövt en resa så mycket som jag behövde den här. Det här har varit helt fantastiskt, och jag är så otroligt glad att jag blev backad och stöttad till att göra det.

Jag känner min inte färdig med Indien. Inte alls. Istället för tre månader som jag fick i Tanzania så fick jag (knappt) tre veckor istället. Och även om jag jättegärna vill åka tillbaka till Tanzanis någon gång så känner jag mig nöjd för tillfället, det finns annat som jag vill upptäcka och se innan jag åker tillbaka dit igen. Men Indien är ett väldigt stort land att upptäcka och jag har bara sett en liten, liten del av det och jag känner mig verkligen inte klar med det än. Inte alls.

Men det får också bli någon gång i framtiden, jag har andra resor och äventyr bokade om inte så himla länge och det kommer bli så spärlande (även om det inte är volontärarbete utan snarare involverar ligga på en sandstrand) . Även om jag hoppas få återvända till Indien snart så är världen stor och det finns mycket annat som jag också vill upptäcka och Indien kommer inte försvinna. Men till er som funderar på att åka till Indien (eller någon annan resa för den delen) gör det! Man kan inte ångra sig.

Sedan vill jag också tacka för att ni kommit in och läst här. Ibland har jag nästan fått lite scenskräck när jag insett hur många ni faktiskt är. Och tack till er som kommenterat  (även om det främst var familjen som jag fick hota till att kommentera) för det har även gjort mig så glad och motiverad till att skriva mer. En reseblogg är ju ett fantastiskt sätt att skriva dagbok på.

Jag är ganska säker på att jag kommer åka på någon liknande resa i framtiden, kanske till en helt annan världsdel eller tillbaka till hit eller till Tanzania igen. Att vara volontär är att göra en fantastisk skillnad som verkligen behövs. Men jag lovar att jag kommer ta med er dit också, om ni vill lyssna.

Sista dagen (så här i efterhand)

Tro det eller ej men nu är jag faktiskt hemma. I Sverige. Det fanns inte riktigt tid att skriva ett ordentligt inlägg igår eftersom jag har en fantastisk förmåga att alltid skjuta upp att packa väskan in till sista minuten. I alla fall när jag ska åka hem. Tror det har med att jag försöker dra ut på det så mycket som möjligt. I alla fall, det var inte vad det här inlägget skulle handla om. Det här skulle handla om min sista dag på projektet!

Jag har ju pratat en hel del (eller ja, det är ju i stort sätt det enda jag pratat om under mina lektioner) om sex och samlevnad. Och igår så hade jag nog mitt livs viktigaste samtal – vi pratade om samtycke. Vi pratade om att alla de här tjejerna aldrig, aldrig, aldrig ska göra något som de inte vill. Att de själva är den viktigaste personen i deras liv och att det är dags att börja respektera och lyssna på den här personen. Vi pratade om vikten av att prata med någon annan om något skulle kännas fel och att det aldrig kan vara deras fel om det inte känns rätt iman, under eller efter sex. Och förhoppningsvis lär de det sig tillslut.

Jag hoppas verkligen att de här tjejerna kommer ihåg det här för tyvärr gör inte resten av det hemska samhället det. Både samhället och flickornas familjer har en bild av hur deras liv kommer att bli men jag hoppas på något helt annat. Jag hoppas att de tillslut kommer inse hur bra och smarta och begåvade de är och att det finns andra möjligheter för dom om de vill. Och jag är helt övertygad om att varenda en av de kommer kunna gå långt.

Processed with VSCO with c1 preset

 

Jag är som sagt hemma i Sverige igen och det är snart dags att säga hejdå till dem här bloggen. Jag ska försöka sammanfatta min resa i ett inlägg så håll ut ett par dagar till. Tack för att ni finns och för att ni läser om mitt  korta äventyr, det är så kul att få dela det här med er!

Diwali

På söndag är det Diwali. Det är en av de största festivalerna inom hinduismen och där man firar ljuset. Hela Jaipur har blivit utsmyckat med glitter och ljus längs med gatorna, folk kör storstädning i deras hem och dekorerar dom, mängder med affärer säljer fyrverkerier och det är en speciell stämning i luften. Detta är något som alla, verkligen alla, ser så mycket fram emot. Och det grämer mig så otroligt mycket att jag kommer att missa det!

Diwali är, precis som många andra festivaler i Indien, en där familjen samlas tillsammans med vänner och ibland volontärer (jag blev faktiskt inbjuden att fira Diwali hemma hos Surender, översättaren på mitt projekt, tillsammans med hans familj) och firar. Det är Diwali på hösten och Holi på våren (den där man kastar massa färg på varandra) som är de största festivalerna under hela året. Och. Jag. Missar. Den! Ni ska bara veta hur många gånger jag funderat på om att jag kanske bara skulle ”råka” missa planet ikväll och att det inte finns några andra flyg hem förrän på måndag.

Nåväl, om inte annat så ger det här ju en bra ursäkt till att få komma tillbaka snart för jag tror att det vore helt fantastiskt att få vara med om.

Processed with VSCO

Processed with VSCO

Lite bilder

Här kommer lite bilder som varit för små eller för meningslösa för att få egna inlägg men som jag ändå verkligen vill visa er.

Processed with VSCO

Effektiv sophantering i slumområdena. Den extra mörka röken är figolit som brinner.

Processed with VSCO

En gammal tant som jag är väldigt imponerad av att hon lyckades ta sig till och från templet som hon besökte (även om det gick ganska långsamt) och speciellt att hon lyckades ta sig upp från golvet som hon låg och vilade på där inne. Om jag ska bli gammal så ska jag bannimig bli som henne – ha 5 cm tjocka glas i glasögonen och en cool käpp.

Processed with VSCO

En frisör som har sin verksamhet på trottoaren.

Processed with VSCO

När vi var på utflykt till aptemplet i söndags så stannade vi till här för att dricka te iman vi åkte vidare. Den här mannen gjorde ett jättegott masalate till oss. Det är ofta så här som stånd och kiosker ser ut i Indien, även om inte alla kan göra te till en.

Processed with VSCO

En bild från förra veckan när Kike hade en lektion i data med kvinnorna i första gruppen. Det här var första steget innan de fick gå in i datasalen och själva öva på att skriva i Word. Tyvärr finns det inget internet på projektet så att man kan lära dom att skicka mail etc.

Processed with VSCO

En gammal man som vi såg sitta uppe vid templet i söndags. Överallt i Jaipur ser man liknande män, även om inte alla är lika söta som han här. När jag frågade om jag fick ta en bild så blev han väldigt imponerad av att få se den i telefonen efteråt.

Processed with VSCO

Det här är en av de mer imponerande byggnaderna i Jaipur. Jag tycker den är så fin! Det här är faktiskt en smyckesaffär, men jag har inte vågat gå in där med tanke på att jag tvivlar att jag kommer ha råd med någonting men jag nöjer mig med att beundra byggnaden.

Bio i Jaipur

Något som jag verkligen ville hinna göra innan jag åkte hem var att gå på bio och se en riktig bollywood rulle. Och idag blev det av, även om det inte blev en typisk bollywood film utan mer en indisk dramafilm. Vi gick till den största biografen i Jaipur men där visar de bara en film om och om igen i en månad innan de byter till en annan. Den var på hindi så jag fattade i stort sätt ingenting bortsätt från att den handlade om cricket och var baserad på en sann historia. Men med all drama och dramatisk musik så måste den ha varit riktigt bra. Så jag får nog ta och kolla på filmen med undertext när jag kommer hem. Eftersom filmerna i Indien ofta är runt tre, fyra timmar långa så var det en paus ungefär halvvägs igenom. Under den bestämde vi oss för att gå eftersom vi ändå inte förstod något av handlingen och priset för en biobiljett ligger på ynka 30 kronor.

Processed with VSCO

 

Processed with VSCO

Annars så har den här dagen passerat väldigt fort. Idag pratade jag om bröstcancer med den första gruppen och könssjukdomar med den andra. Imorgon är min sista dag här och jag vill inte åka hem än..

Trafiken

Trafiken här i Indien är det värsta jag varit med om. Inte för att jag på något sätt tror att indierna kör sämre än andra nationaliteter utan för att jag aldrig varit med om så mycket bilar och andra fordon är på vägarna samtidigt.

Och jag måste säga er att jag inte varit med om eller sett en enda olycka än (och det ser jag som något väldigt imponerande med tanke på att det skulle smälla för mig inom två sekunder ute på de här vägarna) bortsätt från att vår bil tvärbromsade i lördags på väg till elefanrbyn och det slutade med att jag i stort sätt flög fram och nästan krossade Jan som satt mitt emot mig i baksätet, sorry about that Jan (självklart finns det inga säkerhetsbälten. Hallå eller!).

Antalet nya och fina bilar här är också väldigt stort och även om jag inte sett någon olycka så skvallrar varenda bil om repor och bucklor i lacken. Har faktiskt inte sett en enda bil som inte har någon repa. Vilket ju är lite synd om man köper en sprillans ny bil..
Men trots det så är alla otroligt uppmärksamma i trafiken här. Som förare i Indien så måste man vara beredd på precis allt. Från kossor som går över vägen när de själva vill till bilar och mopeder som gör helt sjuka omkörningar och fordon som kör mot trafiken. Eller som vår chaufför gjorde förra veckan och bestämde sig för att tvärbromsa på motorvägen när vi sa stopp.

Processed with VSCO

Synen på kvinnor

Jag vet inte om synen på kvinnor är värre här än på andra ställen i världen eller om jag bara blivit väldigt mycket mer medveten om jämställdhet och feminism de senaste åren. För även om Indien är ett väldigt fint land och som jag verkligen blivit förälskad i så är det katastrofalt för kvinnorna här. Några exempel:

Några dagar innan vi gick till baren under min första vecka här så blev tre indiska kvinnor kidnappade från samma bar under småtimmarna och vi fick höra att det inte var säkert för oss att vara där efter klockan 23.

Några volontärer berättade att de blev tafsade på av en tuktuk förare när de satt med ryggen mot honom. När vårt gäng nu åkt tuktuk så har alltid killarna fått sitta där, bara i fall att.

En av mina rumskamrater fick sig en rejäl tafsning på rumpan av en förbi åkande motorcykel häromdagen.

Och stirrandet, det är för mig nästan det värsta. Det spelar ingen roll vad vi gör, om vi sitter i en bil eller går längs med gatan för männen vänder sig alltid om och stirrar. Det är inte ens diskret gjort, de stirrar som barn gör. Och fotograferar, jag vet inte ens hur många män som tagit bilder på en. Om det är för att jag är turist eller för att jag är tjej vet jag inte.

Och även om jag tycker allt det här är jobbigt så är det inte en bråkdel av den sexismen och diskrimineringen som kvinnorna här får uppleva. Bara för att de föds med livmoder istället för testiklar. I min andra klass med kvinnor, där alla är yngre, så var en av tjejerna 17 när hon gifte sig och så är fyra andra tjejer förlovade till män i arrangerade äktenskap. Män som de förmodligen inte ens träffat än och som de kommer gifta sig med när bröllopssäsongen drar igång om några veckor (inom hinduismen så får man bara gifta sig under sex månader eftersom det är då det ger tur). Jag pratade lite med Surender, vår översättare på kvinnocentret om det, och han berättade att eftersom tjejens pappa betalar mannen för att gifta sig med deras dotter så vill de ofta inte att tjejen ska få något utbildning. Mannen måste tydligen alltid vara bättre än kvinnan så om kvinnan har en bra utbildning så måste mannen ha en bättre och då blir det dyrare för pappan att hitta en make till hans dotter. Och speciellt när normen är att kvinnan ska stanna hemma och ta hand om hem och barn så fort hon gift sig. Då blir föräldrarna ännu mindre motiverade till att betala för hennes utbildning eftersom det i slutändan kommer vara ”bortslösade” pengar. Så. Jäkla. Sjukt.

Och det faktumet att kvinnosjukvården är så underutvecklad. Eftersom kvinnorna dels inte vågar stå ut med skammen att gå till en läkare om de har några problem och dels för att de få resurserna som finns till sjukvården i Indien läggs på männen.

En annan sak jag fick höra var, eftersom skilsmässor också är tabu, att om mannen vill skiljas från sin fru men inte vill dela på sina pengar i samband med det så är det mer vanligt än ovanligt att mannen säger att kvinnan är psykisksjuk. På så sätt blir hon inspärrad på en anstalt eller tempel i resten av sitt liv eftersom ingen tror på vad hon säger utan bara lyssnar på vad mannen har att säga. Och på så sätt blir han fri att behålla sina pengar och gifta om sig om han vill eftersom hans tidigare fru är ”psyksjuk”. Faktum är att det finns ett tempel ungefär en timme här ifrån som är det enda templet i Indien som har ”tillstånd” att utföra exorcismer och där det tydligen ska finnas hundratals kvinnor fastkedjade i källaren på templet som råkat ut för det här. Det låter som material för en skräckfilm men det här är verkligheten.

Det här är verkligheten för så många kvinnor här nere och jag sörjer över deras förlorade potential att få göra något stort och meningsfullt med deras liv och jag sörjer för hur deras liv kan komma att bli om de har otur. Det här är inte rättvist.

Fat Guyy

Trigger warning för sjukt bortskämt inlägg eftersom barnen i Afrika och Indien svälter och jag klagar över maten men ja.

Efter ett tag så börjar man faktiskt tröttna på att äta chaupadi och ris till varenda måltid, även om det var väldigt gott i början. Jaipur erbjuder många olika caféer och andra alternativ men ett café som kommit lite extra nära hjärtat är Fat Guyy som bara ligger några minuter ifrån vårt hus. Det här är ett café som erbjuder de mest fantastiska sakerna i chokladväg. Idag gick jag, Georgia och Jan dit efter middagen och man får djup beslutsångest över vad man ska välja.

Processed with VSCO

(Obs. Det här är inget sponsrat inlägg för Fat Guyy men ni kan ju höra av er. Det vore grymt. 😉 )

Swastika

När vi ändå är inne på stereotyper (eller vi och vi, det här är min blogg och jag som bestämmer men ja ni fattar) så tänkte jag berätta lite om swastikan. Det var också något som jag inte hade förväntat mig att se här nere, även om man i både historian och religionen i skolan fick lära sig att det var en hinduisk symbol. I alla fall innan Hitler förvandlade den till en mödarsymbol.

Jag ska erkänna att jag i början när jag såg den här symbolen kände mig väldigt illa till mods. För mig var, eller rättare sagt är eftersom synen på den inte har förändrats totalt, swastikan en symbol för hat och hemska ideologier som världen aldrig någonsin borde behöva uppleva igen. Men här betyder symbolen istället ”hopp”.

Man ser symbolen minst 20 gånger om dagen på allt från entrén till sjukhus, i tempel, som grafitti och streetart, som armband, på stängsel och grindar och på bilar och motorcyklar (där kan man ju verkligen säga att de behöver hopp med tanke på hur trafiken är här). Och jag blir arg att en sådan nazistisk rörelse kan ha förvandlat en sådan fin symbol för hopp till ett hakkors som bara betyder hat och att alla inte är lika mycket värda. Så sjukt egentligen.

Processed with VSCO

Processed with VSCO

Processed with VSCO

Processed with VSCO

Processed with VSCO

The cows of India

 Innan jag kom hit så trodde jag verkligen att det bara var en stereotypisk bild av Indien att det var kor överallt. Men jag hade fel, för det stämmer. Korna strövar runt fritt överallt och folk visar för det mesta hänsyn till dom, vill en ko gå över den hårt trafikerade vägen så gör den det och fordonen runt om kring den får då stanna. Vill en ko äta på grannens älskade rosenbuske så får den göra det. De flesta korna (bortsett från vår grannes kor som alltid står fastspända, det är jättesynd men jag brukar mata den med en banan efter jobbet varje dag) går runt fritt och gör som de själva vill.

Här kommer några bilder på några av de kor som jag hittills hunnit se här nere.

Processed with VSCO

Processed with VSCO

Processed with VSCO

Processed with VSCO

Ser ni det extra benet som den här kon har? ”Missbildade” kor anses nämligen vara lite extra heliga.